Höst inne

Jag älskar vädret som jag gick hem från gymmet i. Det slog mig när jag kom till gatan bakom mitt kvarter, som jag också tycker väldigt mycket om därför att det enda som finns där är en lägenhetsbyggnad till vänster och en sluttning till höger, till en annan väg ganska långt ner. Den här vägen är upphöjd ovan omvärlden och skyddad från den med röd betong, och det som skymtar bortom buskarna på sluttningens rand är en ödemark av IT-företag och bilhandlare. Det går bra att låtsas att det här är ingenstans, och vad är en mer glädjande tanke än det?

Jag måste stanna upp på gatan och tänka på att jag älskar mörkret och den svala blåsten. I år har jag inte hatat sommaren, jag är en lugnare och mer komplett människa, jag har kommit till ro i mig själv, jag har kunnat tillåta mig att omfamna värmen. Dessutom har den outhärdliga grannen under mig flyttat och inga ungdomar hängt på vändplatsen utanför mitt fönster under sommarnätterna. Det var ett par härliga månader och ganska mycket tid gick åt till att bara sitta i solen, men när höstvinden dyker upp igen finns det inget att orda om; jag vet vem jag tillhör.

För mig består mycket av höstens värde i det som andra ogillar. Många gånger är den rå och blöt, och gör gatorna den landar på råa och blöta. Jag tycker om att se omvärlden förlora sin lyster och vända sig inåt. Hösten talar till en introvert genom att sprida ensamhetens ande; genom den ser vi mer av oss själva i omgivningen. Jag menar inte att få det här att låta dystert. Det råa och blöta till exempel är inte fullt nödvändigt: frisk kyla och löv som skiftar färg åstadkommer mycket av samma effekt. Och ensamhet är inte sorgligt.

En vän beskrev för några dagar sedan extroverta som att de utmärks av att vilja dela upplevelser med andra. Det var en tilltalande sammanfattning, tycker jag, och jag kan relatera till det omvända: att glädjas åt att vara den enda som tar del av något. Ibland är det en uppskattning för att vara fylld av något så fullständigt, för en upplevelse så beroende av ens privata inre, att det verkar omöjligt att dela ögonblicket med någon annan. Andra gånger är det lyckan i att vara sin egen. Jag har drömt mycket om att ha någon bredvid mig vid stora tillfällen, och länge kunde jag inte tillåta upplevelserna deras fulla vikt på grund av det, så det finns i så fall en extrovert i mig med. Introvert och extrovert är klumpiga begrepp, men låt gå. Någon gång eller gradvis landade jag i insikten om att vara skild från andra och har sedan dess en mycket större tillgång till omvärlden. Nästa rörelse tror jag blir att förverkliga den extroverta drömmen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *